|
till undertecknad en söndag
med anledning av att han som fordom Israels barn
högljutt knorrat framför kålrotsfatet.
Detta är kålrotens tal, den från danernas örike komna,
förrn hon försvann i min buk, hon talade visdomens ord:
'Banna mig ej för min smak, min fulhet och vattenhalten,
vet att jag kom som av Herran och damp på ditt tomma bord.
Ty när på Sundet jag färdats och hamnat hos dig i din koja,
och du med slidkniven fjällat mitt sega och spruckna skinn,
innan i grytan jag går, skuren i hundrade bitar,
tala jag vill och lätta, broder ditt sorgtyngda sinn!
Håna mig icke, jag arma, danska och knöliga kålrot,
icke ens på din faders tid såg man en sådan frukt.
Hälsa mig välkommen dock och fråga, nej fråga mig intet,
varför jag har en bondaktig, föga poetisk lukt!
Vet, att den doft som jag bringar är icke av kummin, persilja
icke som kostelig krydda från Dekans och Maltabars kust.
Tjock och grov är min hud och lös gör jag människans mage.
Vad än i världen jag är, någon härlighet är jag ej just.
Men jag kom som en räddande, fast något kullrig ängel,
annars dig svälten anammat, ändat din jordetid.
Därför banna mig icke, men håll din kniv i beredskap,
skala mig tacksamt och noga och ät mig i djupaste frid!'
|
Kommentarer