|
Jag önskar att jag haft Gudomlig eld uti min barm.
Jag ville ega Gudars kraft i senig, hårbevuxen arm.
Då skulle jag med glädtigt mod gå'stad som vårens unga flod.
Som forntidskämpe, mörk och led,
och slå allt ondt på jorden ned.
Hvar planta rycka upp med rot,
som frodats uti lastens dy,
som närd af kif och hat och hot
fick hvarje dag en telning ny.
Och om jag mötte hålögd nöd
jag dräpa skulle den med bröd.
Jag kläda skulle pilt som frös
och göra våldsmakt vapenlös.
Den fallne, som ur djäfvulens band
sig slita sökte, men var svag,
jag skulle med min starka hand
befria i ett enda tag.
Dagkarlen, böjd av arbet tungt,
jag skulle ge ett hjärta ungt.
Den drabbad var av kval och sorg
jag ledde tyst till glömskans borg.
Jag uti den försagdes själ
inympa skulle mod och hopp,
okunnigheten le ihjäl,
förtjänsten hjärtligt bära opp,
med löjets gissel slå allt dumt
och öfvermodet göra stumt,
i Mammons borg föröva rån
att därmed hugna mödans son.
(1905)
|
Kommentarer