|
Jag är ett djur och en vinter har jag sovit
så stilla som en stock, som en klump av järn,
och mitt hjärta slog i dvala så sakta
som vågorna i Himmelmora tjärn.
Hur min vila kändes eggande mot våren,
om solen sina strålar i klyftgapen tömt,
om jag brottades med stelhet, om jag ristade mitt huvud,
om jag fnyst mot solen, har jag glömt.
Jag vill stanna här i solen, jag vill dansa och ryta,
jag vill dricka som vatten allt dalarnas ljus,
och bada där vårgröna isflakar flyta
och rulla och skrubba mig mot gnisslande grus
och rista mina tänder i stammarnas bark -
jag skall böka under tuvor och rötter
och fnysa mot halvtinad mark!
Jag är en man, jag har förfört en liten kvinna
en skymningskväll i blomdoft och sus -
det är ljuvligt att retas upp och brinna
när hela våren är ett eggande rus.
Hur hon kämpade mot yran, hur hon skälvde,
hur de majnätter sövt oss som har gått;
det är kvar som ett bleknande minne,
det är ärr efter sår som jag har fått.
Ty jag var fattig och hemlös och ensam
och min glädje åt min kvinna var så stor,
att jag glädes att jag redan då ej visste
att min kärlek blev begråten av en mor.
Jag är en moder och mitt barn har jag vaggat
till sömns medan kvällen fallit på,
och mitt hjärta är ensamt och längtar
att för någon som är starkare få slå.
Hur jag kämpade mot döden när han svek mig,
hur jag hånades och visades med skam,
hur jag kvävdes av att bära ut i ljuset
mitt barn som var min synd och min glädje
och hur jag darrade när sanningen kom fram!
Jag vill gråta här i mörkret, jag vill vrida mina händer,
jag vill döda oss och vila ifrån allt,
jag vill bränna mina minnen till bränder
och glömma hur jag bannades och svalt.
|
Kommentarer