|
O gud, som de heliga nalkas på knä, du de hungrande världarnas bröd,
vars större ljus är den dödliga tid och vars mindre den timliga död,
Du hör allt levande sorl där Du bor i det eteruppmurade loft
och beträder stigen där ovanom allt, beströdd med stjärnornas stoft.
Till den okände Guden vår dyrkan!
Över Det som ej vet någon gräns slog Du upp som ett tak det blånande valv
och hela den mellan-liggande rymd var blott Ditt öga som skalv
i kärlek mot bergen av evig snö och de fruktbara dalarnas mull,
och log ur töcknen mot solar som givmilda öste i djupen sitt gull -
Till den okände Guden vår dyrkan!
I vånda böljade Etern, alla världarnas åldriga mor,
och se, när hon fött, i ett guldfärgat ägg av eld hela skapelsen bor!
Och planeterna ilade var sin väg ur äggets brustna band
av olika skepelse, namn och mått men styrda av samma hand.
Till den okände Guden vår dyrkan!
Oändlig är Själen, dess syn utan gräns av Tid och hindrande Rum,
oändliga vägar med vingade fötter den vandrar i Etern stum.
Omslutande länder och stjärnor och hav bakom rymdernas förlåt den når,
otröttlig, omätlig och ensam på härskarnas vägar den går.
Till den okände Guden vår dyrkan!
På jorden danad av varp och väv av seende, rum och tid,
skall själen längta till Dig, och, Dig finnande, vila i frid.
Skall utan att röra sig vandra in i det eviga namnlösa hus,
när Dettas, det timligas, natt har gått ut i en morgon av evigt ljus -
Till den okände Guden vår dyrkan!
|
Kommentarer