|
Här ligger jag och rullar mäj på Stånghedens grus -
jag är glad att ej någon det vet.
Jag vart full och jag sprang ifrån käring och hus
och gav fan om dom slogs eller grät.
Ty när jag vart mätt av det brännande vin,
vart jag skälld för ett kräk och ett skarn,
och så lämnade jag kvinnan som kallat mäj för svin
att ensam vakta boskap och barn.
Jag sprang över skogen från Kerrore by
långt innan tuppen gav hals
mitt i natten - och högt opp i himmelens sky
då dansade stjärnorna vals.
Jag har supit mäj plakat och lusteligen full,
jag är fromsint och gladlynt och trygg,
omkring mäj susar skogen sitt eviga lull-lull -
och jag ser änglar, där jag ligger på rygg.
Men timmarna de springa och tiden hon går,
och dagen skymtar oroligt ljus,
och jag vånnar min fylla ville stå säj ett år
här på Stånghedens ljungklädda grus.
(1916)
|
Kommentarer