|
Så bittert kall sveper nordanvinden
kring stuguknuten i sena kväll.
Vid kålrotsfatet, så blek om kinden
du blickar längtande mot himlens pell.
Den bleka hyn och de tärda dragen
om hunger tala, om tobaksnöd,
på ingen krog kan du mer bli 'dragen'
om intet kort finns för krögarns bröd.
Säg, broder, minns du, när potatistunnan
stod rund och pösig i källaren?
I kalla vintern du ej behövde
på rötter gnaga - men snälla vän!
Lyft upp din hjässa, var icke vreder,
vi vilja hoppfullt mot himlen se!
Kanske potatis kan trilla neder
från kvällens stjärnor, som mot dig le.
När icke jordbären fylla magen,
och ingen halva gör kvällen glad,
vad glädje har du av sill vid Skagen,
och djupa Rännan och Ridderstad?
Snart levnadstrött i din grav du tumle
kringsvept av billigt - tyll-surrogat!
Med näsan svartbränd av unken humle
och magen full av förfalskad mat!
Men då, min broder, när döden knäckt dig
och tyst du går till de frommas ort,
när kroppen kallnat och ängeln käckt dig
bär in igenom den pärleport,
när du på harpan med nypan pillar
så stolt med krona och palm och stav,
en stor potatis från himlen trillar
och dimper ner i din kristids-grav!
|
Kommentarer