|
N:o 37.
Glada Bröder när vi dricka
Våra nya Vänners skål,
Sku vi med rågadt mål
Tömma den til pricka;
Men en gammal Stamfar bör
Ännu mindre glömmas;
Och fast han dör, :||:
Skall hans stoft berömmas.
Abraham, den heders-gubben,
Fick i sina unga år
Vacker hustru som en vår;
Skål för understubben!
Hälften rädd och halft jaloux
Sad' han, om dig lyster,
Vill jag at du :||:
Kallar dig min Syster.
Men den stackarn blef bedragen,
Kungen tog hans flicka bort.
Sådant nöje är för torrt;
Dränk din harm i magen.
Nog vor' hedern vacker nu;
Men som Kungens Svåger,
Mista sin Fru, :||:
I min smak ej dåger.
Dock om alla gifta hade
Samma tröst som Abram fick
När som Sara hemåt gick,
Glömde de sin skade.
Låt oss dricka hemkom-öl;
Se hvad morgon-gåvor:
Åsnor och föl, :||:
Får och så och håfvor!
Abram var en riker bjesse,
Reste fram med mycken ståt,
Kunde slås, när så bar åt,
Mot en krönter hjesse;
Med sitt folck han seger vann,
Drick och Vivat ropa!
Men hvad vann han :||:
Af dem allihopa?
Hör nu på en ting som hände:
Abram var til älskog böjd,
Han med hustrun intet nöjd,
Sig til Pigan vände.
Abram sjelf var rasker nog,
Likaså hans flicka;
Tro mig det tog! :||:
Vi sku barnsöl dricka.
Vis mig en som gör det samma;
Abram fulla hundra år,
Lagar så at Sara får
Börja heta Mamma;
Nitti år hon räknat har,
Första barnasängen;
Abram var kar. :||:
Drick! men glöm ej drängen.
Sara dör och Abram gråter,
Likväl skulle han til vägs,
Gifta sig, få söner sex
Med den Fruen åter.
När vid hundra fyrtio år
Abram slikt uträttar,
Dricker vår Corps, :||:
Och hans låf berättar.
|
Kommentarer