|
Angående sin sköna och hennes obeständighet
Bröderna fara väl vilse ibland
om glasen men intet om krogen;
alla de hitta tilldruvornas land.
Drick, bröder, drick litet grand!
hör hur de stulta och skrapa i sand,
famla på dörrar och bulta med knogen,
ragla och tumla med stopet i hand,
och blöda om tunga och tand.
Fader Movitz, slå i, slå i!
Min flicka har glömt mig, jag dör trogen;
natt och dag jämt i fylleri,
skall all min sorg gå förbi.
Bröderna gräla om brickor och kast,
vid ölbägarn jämt demonstrera;
somliga dricka ett kvarter i hast,
och draga klingorna vasst;
tärningar trilla, och brickan står fast;
gubbarna slamra och stolt diskurrera
än om ett kyrktorn och än om enkvast;
men kyparn han svär som en gast.
Hå ja ja ja, det är så, jag!
Slå eld på min pipa, ge mig mera!
Flickans skål uti tankarna,
fast hon har kostat mig bra.
Ja, jag har gett henne skänker och gull;
på barnhuset skaffa jag barnet;
barnet det dog, med kalas på dess mull
jag söp dödgrävaren full.
Ofta ha paltarna gått på patrull,
jag har då friat det lid'liga skarnet,
vågat för henne båd' ryggbast och hull,
och slagit de hjältarna kull.
men, min Anna Greta, men!
nu är jag lik fågeln snärd i garnet,
som vill ut till sin frihet igen
och har knappt döden till vän.
Slå i åt mig; kanske smärtan förgår
av safternas ljuvliga syra.
Tårarna rinna på näsan; gutår!
mitt hjärta bättre nu mår.
Knappt har jag levat i femtio år,
dock kan jag tryggt för er alla bedyra,
att sådan finkel, som jag söp i går,
är kostligt mot kärlekens sår.
Dryp endroppa eller två,
och häll den på hjärtat, häll man fyra!
Svedn skall ta mig tusand förgå;
tag blott en sup ovanpå!
Aj, när jag tänker uppå hennes hy
och ögonenens brinnande lekar,
hjärtat av ängslan så tungt som ett lby
vill från buteljerna fly.
Bröstet det liknar en svävande sky;
Fröja mig lockar och Fröja mig nekar;
händerna fängslas, mig ögonen bry.
Ack himmel, min sorg bli nu ny.
Men, min Anna Greta, nog,
nog vet du nu väl på vem jag pekar,
fan i dej så du mig bedrog!
Slå, kypare, i! - Det är nog.
|
Kommentarer