|
Storm och böjlor tystna ren,
Himla-hvalfvets matta sken
Mer och mer försvagas,
Ren det börjar dagas,
Molnen simma,
Qualm och dimma
Bådar solens bleka strimma.
Vädren spela fritt och täckt,
Fönstren ristas vid hvar fläkt,
Lönn och aspar susa,
Kärr och källor brusa,
Orren spelar,
Tömmar, selar,
Bonden åt sin fåle delar.
Ren i hvar spis,
Fladdrar och fräs
Spånor och ris,
Stickor och gräs,
Redan vällings-grytan kokar.
Ren med yfvig lugg,
Torparn uti mjugg,
Efter tobaks-elden snokar;
Och på ängen ren,
Lutad mot en sten,
Dalkarln i sin skyffel tar.
* * *
Krögarn stöfveln på sig drar,
Skurar bränvins pannan klar,
Ren i stopet fattar,
Står i dörrn och skrattar;
Pipan blossar,
Gubben trossar
Bygdens kämpar, barn och gossar.
Gumman på sin vagn vid grind
Håller handen under kind,
Af och an hon vickar,
Slumrar in och nickar;
Solen sticker,
Gumman qvicker,
Vaknar och ur stopet dricker.
Qvarnar och hjul
Börjar sin fart;
Hör, från et skjul
Hörde du klart,
Första slaget uti smedjan;
Smeden smal och lång,
Med en glödgad tång,
Naken ända up til medjan,
Mellan eld och sand,
Med en pust i hand,
Sjunger ni sin morgonbön.
* * *
Luften spelar frisk och skön,
Minsta blomma, växt och frön,
Öpna sina knoppar,
Le åt daggens droppar,
Prägtigt randas,
Vällukt andas,
Med Zephirens fläktar blandas.
Skogen skymtar mörk och blå,
Berg och kullar prydda stå,
Med båd' Lamb och qvigor;
Bygdens barn och pigor
Gå och valla,
Le och tralla,
Sina hjordar sammankalla.
Lärkan i skyn
Fläktar så sval,
Tuppen i byn,
Flaksar och gal;
All naturen börjar vakna
Til ny glans och prål,
Nya göromål;
Och at ingen skönhet sakna,
Steg nu Movitz opp,
Tog sin färge-kopp,
Satt' sig vid sin tafla ner.
* * *
Nå, Bergströmskan! hvad jag ser!
Med Bindmössa, kors jag ber!
Bröst bouquet i barmen,
Och en Mops på armen,
Girandoller,
Parasoller,
Ve den Movitz, tocken fjoller!
Nå, så dumt! jag dör af skratt;
Se den Son med Schäfer-hatt,
Prägtig som en annan,
Med en Musch i pannan.
Såg jag maken!
Isterhakan;
Hänger på den gamla draken.
Bröstet så spändt,
Skjuter hon fram,
Och excellent
Liljans Madam,
Har du skildrat, Bror, på väfven.
Men säj mig reson,
Hvarför sitter hon
Med en fogel uti näfven?
Jo reson är den,
At dess ägta vän,
Fader Bergström lefver än.
|
Kommentarer