|
Gråt, fader Berg, och spela -
din pipa sorgligt stäm
och röret kläm!
Mitt bröst kan ingen hela:
det frustar öl och märg.
Blås fader Berg!
Märk: denna stora stuga,
du full af flickor minns,
är nu så tom att knappt en enda fluga
uti taket finns.
Här syns ej Jergen Puckel mer med hatten buga
som en prins.
Här syns ej bord och bänkar,
blott dörrar utan lås.
Din pipa blås!
Där förr sågs glas och skänkar
och bröder stå i ring,
syns ingenting.
Där förr du stod till vänster,
och på ditt valdthorn gol,
nu synes bara sönderslagna fenster
och en gammal stol.
Här fåfängt spelmän nånsin vänta fler förtjänster
med fiol.
Där förr hvar tilja darra´
vid stampning, larm och dån
syns ej en spån.
De murkna plankor knarra,
och skorsten sviktar nu.
Blås, kära du!
Där förr man såg trumpeter
ur fenstren stickas ut,
syns trasor af gardiner och tapeter
fläkta hvar minut.
Och fåfängt ser man hästar, vagnar och karreter
vid hvar knut.
När bröder ej förlikas,
plär leken lyktas så...
min rygg är blå.
En örfil kan undvikas,
när som man ingen ger.
Blås inte mer!
Hvar en ej mer må dricka,
än honom är beskärdt,
ty i korpralens kanna näsan sticka
det är inte värdt.
Och aldrig nånsin dansa med en annans flicka
har jag lärt.
|
Kommentarer