|
Och liten pilt han sitter en kulen höstekväll
och leker tyst inunder gula linden.
Han ser, hur ljusen brinna uti Gud Faders tjäll,
och hör, hur löven prassla under vinden.
Men huru länge pilten i sina drömmar satt,
allt mörkare blev skogen uti septembernatt.
Då suckar det så tungt uti skogen.
Och liten pilt han lyssnade, blev hemsk uti sitt mod
och började att springa utåt leden.
Han tänkte stygga tankar och skrämde upp sitt blod
och vilsegick på ljungbevuxna heden.
Han tänkte uppå fader, på mor och syskon kär:
"Gud nåde mig, som liten är! Om väl jag vore där!"
Då suckar det så tungt uti skogen.
Men månen träder stilla ur sönderbrusten sky
och kastar silvertäcket över jorden.
Och skuggorna förskräckta till bergens fötter fly,
och trollena de flyga uppåt norden.
Och bergens toppar glimma, men skogen han är mörk,
och uven sjunger sorgesång i regnbegjuten björk.
Då suckar det så tungt uti skogen.
Och liten pilt han löpte utöver vidan hed
och tänkte på så mången gammal sägen.
Och himlens stjärnor skredo, och natten led och led,
men ej så träffade han rätta vägen.
"I blida stjärnor alla uppå den höga stig,
I vissnade små blommor, o, sägen, sägen mig:
vem suckade så tungt uti skogen?"
Men alla stjärnor tego, och liten blomma teg,
och pilten många bittra tårar fällde.
Så kom han till små älvors tjäll. Med vingesnabba steg
han mitt i deras lätta ring sig ställde.
"O I, som träden dansen på ljungbevuxen stig,
I skönaste små syskon, o, sägen, sägen mig:
vem suckade så tungt uti skogen?"
Och liten älvadrottning med fagra läppar log
och smekte liten pilt på röda kinden:
"Gråt icke, vackra gosse, fastän du vilse drog,
fastän du blef så hemsk inunder linden!
Men sätt dig här på tuvan å ljungbevuxen stig,
och torka dina tårar, så skall jag säga dig,
vem suckade så tungt uti skogen.
När natten sakta stiger utöver land och sjö
och dagens sorl begynner att försvinna
och vågen går till vila inunder grönan ö
och alla vackra stjärnor börja brinna,
då bliver himlens båge så ren och spegelklar,
en här av goda änglar så tyst därunder far
och gråter silvertårar över jorden.
Då ser i himlens spegel sin bild den arma jord
och finner sig så dyster och förkastad;
hon täljer alla synder, all lögn och flärd och mord,
varmed hon är sen tusen år belastad.
Då far en dödens rysning igenom hennes märg,
då bedja alla dalar, då bikta alla berg,
då suckar det så tungt uti skogen."
"Hav tack, du älvadrottning! Det glömmer jag ej mer,
ej heller fruktar jag att hemåt vandra.
Se, där i månens strimma min rätta stig jag ser!
Farväl! Vi glömma icke brått varandra.
Väl är jag mycket ringa, ej har jag gods och gull,
men Herren vill jag lova, att aldrig för min skull
det sucka skall så tungt uti skogen."
|
Kommentarer
Something has gone wrong here - this is a poem by the Swedish poet Bernhard Elis Malmström
Ingemar Henriksson från Sweden