|
Ödmjuker er, när världen vill upphöja
till himlens rand er ära och ert mod!
Ödmjuker er, när dårars knän sig böja
med rökelser omkring er ärestod!
Vad är det lov, varmed de eder hölja?
Vad är ert rykte, o, vad är ert namn?
Ett stoftgrand mer, som tidens vågor skölja
till glömska bort i evighetens famn.
Ödmjuker er, när sann beundran sätter
kring edra tinningar sin ärekrans!
Ödmjuker er, när frälsta mänskoätter
omgiva edra namn med evig glans!
Ödmjuker er, och lägger kransen neder
uppå hans altar, som er kraften gav!
Till himlen blicker, och ödmjuker eder!
Sen, vad är världen? Glömda hjältars grav.
Ödmjuker er, när kärleken vill flyga
från tusen skilda håll er famn emot!
Ödmjuker er, när vana händer smyga
en blomstermatta under eder fot!
Ödmjuker er, när i en krets av vänner
på hjärtats tungomål ert lov I sport!
Ödmjuker er, när edert hjärta känner,
att det var gott och ädelt, vad I gjort!
Ödmjuker er, när livets glädje rymmer,
när ärans lusteld en gång slocknar ut!
Ödmjuker er, när levnadsdagen skymmer
och sista blomman dör för er till slut!
Ödmjuker er, när ungdomshoppet sviker,
när himlens tuktan drabbar mer och mer!
När sista stjärnan från er himmel viker,
så varer glade, och ödmjuker er!
|
Kommentarer