|
Håll hårt på fockeskotet,
ty vinden emot oss går,
jag ser på din fladdrande slöja
och på ditt ystra hår!
Din fladdrande blåa slöja
emellan master och tåg
jag ser som en flik av himlen
och som en blånande våg.
Det är för tio år sen
jag såg den aldra först,
fast striderna varit stora
är kärleken ändock störst!
Det var på Drottninggatan
en brinnande junidag
på trånga trottoaren
vi möttes du och jag.
Och så försvann du i strömmen
förbi butikernas glas
och ljudet av lilla kängan
dog bort med släpets fras.
På hattar och parasoller
din blåa slöja flöt.
Så sjönk den i mänskofloden
som över den sakta sig slöt.
Men jag, jag letade upp den;
som standert sen på topp
när jag gick ut i stormen
jag alltid hissat den opp.
Din fladdrande blåa slöja
är ännu lika blå,
den är visst ej densamma
men alltid densamma ändå.
Håll av på fockeskotet,
ty havsjö börjar gå.
Vi frukta väl inga stormar,
men hemma vänta de små!
|
Kommentarer