|
Jag kunde icke skilja åt
person och sak; det vet nu hela världen,
det är nu så; det var en fåt,
om ock för mycket I begärden,
som gjort personlig varje sak,
som blandat samman Ert och allas
att ej man vet vad fram och bak
egentligen skall kunna kallas.
Min sak, den gingen I förbi
med tystnad — månne vördnadsfull? —
ty den var helig, vissten I,
och stod sig när jag slogs ikull.
Men min person, det var då givet,
den togen I så ledigt fatt —
för vad om den blev sedan skrivet
jag bugar och tar av min hatt:
visst ej för anonymiteten, —
ty omärkt hund hör rackarn till
och den man sparkar i planeten:
ej heller för stupiditeten,
när som champagne den springa vill,
men står som jolmig ölost still:
nej, svida hur det svida må,
stor sak i min person — må gå! —
men hatten av för tryckfriheten!
|
Kommentarer