|
I unkna grottan vid sandig strand
satt konungadottern fången.
Hon såg med längtan mot fjärran land,
och lyddes till böljesången.
I mörker satt hon, i klov och ked,
och trånade efter ljuset;
sig anden svingar på luftig led,
men kroppen var smidd vid gruset.
Till sist befriarn på vingad häst
från blånande sky sig sänkte;
han bräcker bojan som fången fäst
och friheten henne skänkte.
Till tack hon räddarn sin fria hand
och friheten ger tillbaka;
hon byter bojan mot kärleks band
och bliver hans äkta maka.
Han lyfter henne på springarns rygg,
och upp emot solen bär det;
men ner på havet hon skådar trygg
där böljan står blank som svärdet.
*
Så lyder sagan, berättad av Herodot,
som icke gör några reflexioner,
han fann väl ej något att säga däråt,
och hon behövde ej ha några konsiderationer!
|
Kommentarer