|
Du minns,
vi voro kungliga amanuenser
och svärmade för idealen,
vi kände icke än Zola och Spencer
och realismen rådde endast vid kvartalen.
Du minns,
när vi ett litet lån fått ut ur banken,
vi åto ostron till Johannisberger.
Och sen när en Havanna dövat tanken,
vår framtid skimrade i nya färger.
Du minns,
vi skrevo pjäser också för dramaten
på vackert språk, så passande parketten
som en kopp kaffe med likör på maten,
som en dessert med ost på efterrätten.
Och nu
vi blivit gamla: du har slutat sjunga
och söker tröst hos dina abonnenter.
I din affär du drager dagens tunga
och känner tungt: non canit plenum venter.
Och jag,
jag skriver icke mer det vackra språket
men lär förälskat mig i det naturligt fula.
Jag kastat mig i världsförbättrarbråket,
där aldrig man går säker för en kula.
Och nu
jag äter skivlax, dricker måltidsdricka,
förökar släktet, går ej mer på krogen.
Du äter ostron ännu med din flicka,
ja du, du blev de gamla idealen trogen!
|
Kommentarer