|
Hans Majestät ifrån sin avantscen
på Kungliga dramatiska ger tecken
till en applåd. Publiken är ej sen
att lyda order och ger svar på fläcken.
Är det Natalia née de Gogol,
är kanske skådespelerskan det gäller,
månn salen endast utav bifall skräller
till möblers och till dräkters prål?
Det sista tros av gamle skrattarn,
som funnit pjäsen något röd
och gärna vill ge saken död;
men vi, vi hörde att man ropte på författarn.
Alltså: det var en hyllningsgärd åt nihilismen,
toucherad av en kunglig hand likvisst,
så stor är vorden rojalismen,
att man blir allerunderdånigst nihilist!
*
Man sedan hör uti en entreakt,
bland folket som i korridoren rör sig,
ett sakta mummel: »Tro du mig... som sagt...
du skall få se att saken har en framtid för sig!»
|
Kommentarer