|
Ute braskar vinterkvällen,
gatan ligger tyst och mörk,
draget skakar kaklugnsspjällen,
och av porten höres skrällen
när som vinden går i durk.
Enkel kvällsvard är till ända,
flickan dukar av vårt bord;
låt oss ljus i kronan tända
natten uti dag att vända,
natten är till nöjet gjord!
Jag skall fälla ner gardinen
att ej grannen här oss ser;
jag slår vin på karaffinen,
och med vackra solskensminen
sätt dig vid pianot ner.
Sjung om sommarn, sjung om skogen,
sjung om havet helst ändå!
Jämt till stormar redobogen
vresig vän, men alltid trogen,
svarta djup och böljor blå.
Nu vid dina friska toner
och pianots harmoni
växa mina pelargoner,
födda under heta zoner,
och till lummig lövskog bli.
På din eldskärm syns regattan,
vita segel, blåa berg;
och på palln sefirgarnskattan
spinner på den varma mattan;
blekta blommorna få färg.
I trymån jag ser vår lilla
våning i ett perspektiv
fast det är en optisk villa,
vinet målar icke illa,
ger den verklighetens liv.
Fjärran arbetsbordet vilar
under böckers tunga rad,
halvsläckt lampa dåsigt smilar
mot de svarta skaft och pilar
vid ett bläckigt pappersblad.
Till ditt rum jag sen kan titta,
ljusgrön möbel i creton;
hushållsboken kan jag hitta,
i din sykorg syns den sitta
mellan roller i kartong.
Men igenom dörrens springa
jag ditt lilla huvud ser,
blicken som en blåsmidd klinga
värjer hugg, men vill ej stinga,
nu i spegeln mot mig ler.
Och jag ser ditt ljusa änne,
blekt blir lampans röda sken,
blixten ifrån bröstets spänne
slår en ljungeld mellan tvenne
blickar som förgås i en.
Tyst! Det ringer i tamburen!
Ah, jag vet nog vem det är,
det är posten, sista turen;
men var tyst, min vän, som muren,
öppna ej, jag dig besvär!
Låt dem ligga i sin låda
kalla brev och korrektur,
friden blott hos oss får råda,
orostiftare de båda
stanna inom vällåst bur!
Sjung, min vigda älskarinna,
ingen ringning mer oss når,
sjung ännu, låt vinet rinna,
nöjets timmar snart försvinna,
nu är hela natten vår!
|
Kommentarer