|
Ni kände väl den gamla omnibussen,
som länge skraltat fram på sköra hjul?
Han fordom gick sin tur till slussen,
men har nu stannat i ett ensligt skjul.
Den sista kusken, ännu öm i stussen,
han lever ock, fastän i sista draget,
och ser med grämelse hur varje år
det nya spårvägsaktiebolaget
får sträcka ut i staden sina spår.
Nåväl, jag honom ifrån gammalt känner;
och när vi råkas ä’ vi alltid vänner.
Vi råktes här förliden höst,
och jag tog gubben in på krogen
att bjuda på en liten tröst
sen hans hantering gått åt skogen.
Han fick en konjak, verkligt fin,
som slagit förr i huvet mången stackare,
men gubben tog den med ett grin
och sade blott: »det var en rackare!»
Han ville gå för en förståsigpåare
och trodde att han kände vin!
Så kom där in en halvsnygg sjåare
och ville också gubben ge en tår på tand.
Han bjöd på färgat brännvin han,
och när så kusken ville gå och tacka,
bjöd sjåarn porter med stryknin.
Då hördes gamle kusken smacka,
och med en överlägsen kännarmin
han viskade: »Se det var riktigt vin!»
|
Kommentarer