|
Så tyst kan det vara i julens tid,
då snön ligger mjuk över frusen mark
och skiner på alla taken i byn,
på kyrkotorn och på prästgårdspark.
Men när det lackar hän emot kväll
och rutan en stund i strålar stått
och helgmålsringningen stannat av
och ringaren ned ifrån tornet gått,
då spörjes det liv. Kring kyrkotorn
det flaxar och kraxar ett snacksällt lag:
nog har man lov att ha glad sin kväll,
då rätt man haft sig en arbetsdag.
Från arla i morse, då snön låg röd,
man strävat för kallaste husmanskost.
Man snattat kring hus och grävt i snö
kring mark och by i bitande frost.
Från parken det svarar med samma fröjd,
där har man sitt samvete lugnt också.
Det kraxar belåtet i kronorna runt,
det knäcker i grenarna då och då.
Så blir det igen så juletyst.
Det väntas i kyrkglugg och prästgårdspark
på vikande vinter, på vår med mask
längs rykande fåror i solig mark.
|
Kommentarer