|
Motiv efter en tavla.
Sin symaskin hon trampar,
hon märker ej det dagas,
hur lampans ljus i kammarn
allt mer och mer försvagas.
Ej rast har henne unnats
de sista dygnen långa,
och sinnet tröttna hunnit
vid styng—de många, många.
Men färdig skall hon få den.
den sista ljusblå dräkten.
Och gott blir så att somna
i sena morgonväkten.
Och sedan få för vacker
och dyrköpt silverpenning
av ymnig pingstdagsglädje,
hon ock, en smula känning.
Det rör sig ren på gatan
och dagern in sig bryter
allt mer, i gyllne strimmor
den snart i kammarn flyter.
Ah, hur det dock kan suga
i ådror och i leder—
om blott en stund hon finge
på bädd sig kasta neder!
Men färdig skall den bliva,
den sista fina dräkten,
och sedan skall hon sova
så gott i morgonväkten.
Hon griper till, men händerna
darra, och de slakna,
och bröst och huvud sjunka,
och tunga tankar vakna.
Vi vart åt hennes ungdom
blott hårda slitet givet?
och äger hon som andra
ej rätt till fröjd i livet?
Vi skall ur varma blodet
dess friska kraft försina?
Vi skall för andras glädje
ur hennes kind det tvina?
Vi lät hon sig ej falla
för arm, som fräckt tog taget?
Vi lät hon gråten strömma,
som viste hjärtelaget?
Nog skulle hon i glittrande
pärlglans bättre stråla
än den, som snart sig väntar
i ljusblå dräkt få pråla.
Och ögat stirrar, tills det
ej mer sitt mål kan finna,
tills tankarna, de mörka,
förblekna och försvinna.
Mot väggens gyllne skimmer
det bleka huvut lutas,
och matta ögonlocken
tillsamman sakta slutas.
Mån unga sinnet åter
av tankarna bestormas?
Ha de blott flyktat hädan
För att till drömmar formas?
Kanske de lätt ha ljusnat,
allt medan hon fått somna,
och äro nu som vänliga
syner återkomna.
Det ljusblå klänningsstycket
kanske det färdigt sitter
om hennes egen midja
bland grönt och solskensglitter;
och hon om livet känner
sig hult och höviskt tagen
och ser den drömde vännen,
de kära anletsdragen;
och goda, djupa ögon
hon ser emot sig glimma,
och allt hon ser omkring sig
i sol och jubel simma.—
Kanske, att intet—intet
i domnat sinne rör sig,
att blicken blott ser mattgrå,
oändlig tomhet för sig.
Så lika gott—från sorger
i solig stund hon dignat,
och grytt har helig morgon,
om någonsin, välsignat.
|
Kommentarer